Måste köra över!

Jag besitter ett något oprövat resonemang och tankesätt. Jag personligen tror inte på någon gud som bestämmer vad som händer och sker, inte på något typ av liv efter döden, själa vandring etc etc. Däremot så tror jag på en stark självbevarelsedrift, vilken jag försöker leva efter. Jag gillar pengar, stated. Det finns ett ordspråk som säger att generation 1 förvärvar ett kapital, generation 2 förvaltar kapitalet och nummer 3 fördärvar det. Vilket jag gillar eftersom att jag självkritiskt har möjlighet att bli nummer 1 i kedjan och det bör ju vara som med kedjebrev att det är bäst och häftigast att va först.

Min fråga lyder som följer, när i livet bestämmer eller lär vi oss att det fan är dags att jobba till the day we drop. Och varför? För det kan väl inte vara för att längtan efter mat, boende och familj är så stark?! Jag tror inte det, innerst inne bor det någon i oss som skriker efter framgång, som i människans enkla form kallas materialism. Rätt mode faktiskt. Jag är medveten om vad jag vill att mitt liv ska innehålla och det är därför www.di.se och lönekontot har så stor betydelse för mig. Och sen visa det för andra (ta bort dig själv Tobbe!)

Har kommit på mig själv med att kalla mig för affärsutvecklare i tjänsten, dels för att jag vill vara det och dels för att jag tycker att jag är väldigt bra på det. Men ja, det står inte det på visitkortet, så då är det inte så. Gustaf Engellau uttryckte sig fint igår, "Tobbe hur går det med telemarketing jobbet?" Mitt svar blev, eehhh jo, men jag jobbar som mediasäljare. "Ja (Gustaf rycker på axlarna), telemarketing, påstå inte att det är något annat du gör?!" Det var precis det jag ville höra, men han skrek å andra sidan sekunden innan efter Emelie Löthman som uppenbarligen enligt honom var den oskönaste personen i hela världen efter att hon svarat fel på en av hans enkät frågor. Gustaf, nu är du högst upp på min lista! Lätt.

Kokade över. Taxi hem. Ingen mental five.